IELTS

Engelskaprovet ja. Det var en galen upplevelse. Förstår fortfarande inte hur jag kunde utsätta mig själv för det. För lite mer än ett år sedan visste jag knappt att det ens existerade. Jag hade tänkt göra TOEFL, som är mer amerikanskt. Men IELTS öppnar fler dörrar, till landet "down under" bland annat. Så. Jag åkte till Stockholm i augusti.

Först var det speaking test på fredagen. Vilket innebär sitta i ett rum ensam med en infödd engelsktalande människa som i sin tur ska bedöma nivån på din engelska. Oh the horror.
Jag hade valt (läs tvungen) akademisk modul vilket betyder akademisk nivå på testet.
IELTS bedöms med en 9-bandsskala. Man kan få band 0-9 på varje testdel. Sen räknas ett overall score ut, också det kan gå upp till 9.

Min inföding hette Keith, hade en välstruken rutig skjorta som såg ganska beige ut. Jag minns honom mest som en beige fläck faktiskt. Han knäppte på en bandspelare som spelade in vårt 13 minuter långa samtal. Han ville veta min åsikt om en hel massa saker jag aldrig tänkt på. Typ varför man inte bygger skyskrapor i Stockholm, vilka viktiga byggnader vi har i Sverige och hur mycket barn bör titta på TV. Ok den sista har jag kanske reflekterat över nån gång men de andra två. Jisses. Jag, som normalt sett har en riktigt bra flyt i språket. Jag stakade mig och fick blackout säkert flera sekunder ibland. Wtf.

Dagen efter var det listening, reading och writing. De två förstnämnda mina styrkor. Så jag var hoppfull. Den sistnämnda visste jag kunde sänka mig och jag var skräckslagen inför den efter allt jag läst efter timmar av googlande (research såklart) på nätet. Folk som misslyckats bara på grund av writing. Drömmar som gått i spillror. Tvivlet hade bitit sig fast även i mig. Det blev inte bättre av att jag inte sovit mer än en kvart , druckit några glas vin med min bästis - och missat frukost. Bra förutsättningar va?

Jag tog mig igenom det. Läsa akademiska texter är jag van vid och jag vet att jag kan engelska. Har alltid haft högsta betyg, genom hela skolgången. Körde lite på gamla meriter.

Writing, ja. Jag hade tur. Fick ett ämne jag diggade; förebyggande åtgärder handlade det om.
Efter testet var slut tog jag slut. Mentalt under isen i nästan en vecka.

Sen kom resultatet. Kravet för Australien är tufft, en 7:a på alla individuella delar. USA har lite lägre krav.

Jag fick 7 på speaking, 8,5 på listening och dito för reading. Och en 7:a på writing. 8 overall.
Jag var så lättad. Ett steg närmare drömmen.

Men jag vill aldrig göra om det igen. Fy fan.

Så i processen har jag nu kommit en bit. CGFNS har just skickat sin rapport till New Yorks board of nursing. Sedan är det upp till den senare att bedöma om jag har det som krävs för att få skriva deras nationella examination. De skickar i så fall ett brev "authorization to test-letter" som det så fint heter. Det ska jag ha med mig när jag skriver provet, som självklart inte ges här i vårt avlånga land. Närmaste testcenter: London baby.
Ja vi får se vad som händer härnäst. Häng med på resan vetja!

Isag ska jag till stockholm med liten dotter. Hälsa på gudmor. Underbart.Vi ses på andra sidan trängselskatten!

Tankar

Det här med att vara förälder.
Det slog mig just. Att det har tagit mig nästan 2 år att landa i det.
Graviditeten swooshade förbi. Var ett virrvarr av känslor och kroppsliga förändringar. En transportsträcka.
Jag hann inte med.
Underbart är det att kalla sig någons mamma. Det har varit en fantastisk tid, och blir bara bättre och bättre. Men den känslomässiga eftersläpningen, att växa in i föräldrarollen...att bli ett med sig själv.
En pusselbit efter en annan på plats, plötsligt.
Att bli mamma har inte gjort mig "hel", så klyschigt är det inte. Men det är så oerhört skönt att få flytta fokus från sitt ego till någon annan. Välbehövligt i mitt fall.

Konstigt nog har jag inte förändrats alls som person. Jag är fortfarande jag. Älskar att lyssna på hög musik, festsnusa och dricka lite för mycket rött "on occasion". Huvudet fullt med drömmar, tankar, känslor.

Jag har bara mognat lite. Hittat nya perspektiv. Suckar numera över trivialiteter. Njuter av att inte behöva vara en duktig flicka anymore. För det finns viktigare saker.
Fångar stunden.

 

Ljuvliga föräldraskap.

Ok

jag överlevde natten. Patienterna var snälla. Tempot ok. Jag slapp springa som en tätting mellan salarna för att hinna med.
Ingen stress = nöjd sjuksköterska. Vår avdelning har många organisatoriska problem just nu och en arbetssituation som är ohållbar. Vilket sticker i ögonen på en blivande företagssköterska. Jag har ju börjat vänja mig vid tanken på preventiva åtgärder, arbetsmiljöföreskrifter och ett kontinuerligt systematiskt arbetsmiljötänk. Suck. Varför kan man inte satsa på rätt saker...blir så less. Men men om ett år så slipper jag landstinget, for good. Hej företag, (mycket) bättre lön och arbetstider. Hej möjlighet att påverka, hej roligare arbetsuppgifter. Hej förebyggande åtgärder!

Jag skrev ju att jag förmodligen inte kommer att hinna lägga ut så många bilder här på bloggen.
Men jag kunde inte låta bli.
Dagens höstpromenad var alldeles underbar. Liksom sällskapet!

Jag och min man har haft Dextermaraton ikväll. Vi fullkomligt älskar alla serier som har ett uns av kriminologi i sig; slukar allt om mord och brottsplatser. Finns nog inte en enda sådan serie på TV som vi inte har sett. Veckans brott med Leif GW är typ veckans höjdpunkt.
Nej nu ljög jag lite. Vi gillar inte CSI, det är en riktig skitserie.

I skrivande stund är jag ambivalent. Gå och lägga sig eller lyssna på Morrissey. Jag väljer det senare.
Bara för att det är lördag.

En check till New York tack!

Det här med USA och deras konservativa system. Ja ni vet.
När resten av världen ägnar sig åt blixtsnabba betalningar online envisas de med att skriva papperscheckar till varandra. De kräver naturligtvis också att resten av världen ska rätta sig efter dem.

Ok ska ta det från början. När man bestämmer sig för att arbeta i USA som sjuksköterska måste man göra en herrans massa research. Visumregler hit och dit, vad behövs för att få en legitimation osv.
När jag benat ut begreppen var det december förra året. Jag registrerade mig hos en fristående organisation som heter CGFNS. De har olika paket man kan välja beroende på vilken delstat man vill jobba i. Jag betalade en massa pengar i avgift och valde New York. Dels för att de är en av de uppenbart coolaste staterna, dels för att de inte kräver att man gör även CGFNS egna kunskapstest. Det räcker med NCLEX (det nationella kunskapstest som alla aspirerande amerikanska och utländska sjuksköterskor i USA måste göra för att få sin license).

Sen började ett pappersarbete utan dess like. Examensbevis och requestpapers skulle vidimeras av en notarius publicus (mer pengar) och sedan skickas iväg. Parallellt med ansökan till CGFNS skulle en dito skickas till New Yorks BON (board of nursing). De tog också en avgift såklart. Det är här checken kommer in i bilden. Som jag höll på med det där. Min egna bank tillhandahöll inga sådana tjänster så jag gick till en annan av de större bankerna. Ja de kunde ju fixa det men sen visade det sig att det varit något fel på deras checkar en längre tid; de gick inte att lösa in i USA. Puh.
Det slutade med att jag fick öppna ett sparkonto i en tredje bank som utfärdade en check.
Som det naturligtvis var fel på, sade New York. Check-rookien (undertecknad) fick gå tillbaka till banken och säga att den inte gick att lösa in. Samtidigt som detta pågick en intensiv mailkontakt mellan mig och New York. Någon sade att checken var ok, någon annan att jag måste skicka en ny.

                                         Det blev en ny. Tillslut gick det. Så här kan det se ut

Sen följde en evig väntan på att socialstyrelsen skulle skicka min legitimation till CGFNS, och att Uppsala universitet skulle bekräfta mitt examensbevis. Det tog ett tag. Typ 6 månader...
Därefter följde engelska-provet och funderingar på att även ansöka om legitimation i Australien. Nu är jag så trött i handen så detta får bli nästa inlägg.
Nu ska jag leta fram min dotters vintervantar och ladda inför nattjobb. Hoppas patienterna är snälla och att det blir lugnt.

Början på något gammalt är något nytt

Jag kan ju inleda med att jag haft typ 100 bloggar innan denna -  och slutat skriva av olika anledningar.
Mest på grund av tidsbrist förstås. Jag är ju ändå deltidsstudent, nattsyster på en ortopedavdelning och mamma på heltid. All at the same time. En sån där som pusslar och har miljoner projekt på gång samtidigt, i mitt lilla huvud. Hur orkar jag med att blogga igen tänker ni nu. Varför lägga till ännu ett litet sidospår. Ja inte vet jag. Och förvänta er inga gulliga bilder på min lyckliga familj, mitt fredagsmys, eller dagens outfit.

Den främsta anledningen till denna blogg är, ja "utlandsaspiranten" kanske avslöjar mig...
Ända sedan jag läste sjuksköterskeutbildningen har jag närt en dröm om att få jobba utomlands. USA är min preferens. Typiskt mig att välja det land som är absolut svårast att flytta till. Det känns som om det är fler hinder än vad det är bossar i Super Mario Bros. Det tar aldrig slut. Men jag är en målmedveten jävel. Ser till att nå dit jag vill, om jag vill. Det finns inga omöjligheter i min värld.

Tanken är att ni ska få följa med mig på min resa, till vilket land den än må leda. Om och när det blir av. Drömmen kommer att vara som en röd tråd i den här bloggen, som förstås också blir en salig blandning av mina tankar. Och så vardagslivet förstås.

Nu har ju jag fuskat lite. Min resa startade för nästan ett år sedan faktiskt. Med den omöjliga checken.
Mer om det i nästa inlägg.

Nu ska jag ta hand om min lilla dotter som har drabbats av höstblåsor. Har ni hört så dumt. Skitvirus.
Jag ska kyssa hennes febriga panna och säga att allt blir bra. Stryka med min svala, moderliga hand över hennes lockar.
För jag är någons mamma.